MIMMI & MUSSE

(Förord ur "Mimmi och Musse", Hemmets Journals förlag, 1981)

Efter succén med den tecknade ljudfilmen Steamboat Willie - med Musse Pigg i huvudrollen, på Colony Theater i New York den 19 september 1928 följde händelserna slag i slag för Walt Disney.

Företag av alla sorter såg stora försäljningsmöjligheter i den talande musen. Det dröjde inte länge förrän Musse fanns på pennor och pennfodral, på tapeter, mattor, lampskärmar, dricksglas och på paket med frukostflingor. Det tillverkades t o m kakor i form av Musse och Mimmi.

Ingersoll-Waterbury Company, som producerat klockor sen 1856, var i början av 30-talet nära bankrutt, då de fick rätten att göra Musse Pigg-ur. Inom några veckor var företaget tvunget att öka antalet anställda vid sin fabrik i Connecticut från trehundra till tretusen! 2,5 miljoner klockor (på vilka Musses armar fungerade som visare) såldes på två år.

1931 hade Musse Pigg-klubben en miljon medlemmar. Musse var en känd figur i hela den civiliserade världen. Musse skulpterades i vax och ställdes ut i Madame Tussauds vaxkabinett i London. Den uppburna skådespelerskan Mary Pickford förklarade att Musse var hennes "favoritstjärna". Vid filmvisningarna i Vita Huset såg president Roosevelt alltid till att Musse fanns på programmet. Mussolini i Italien var en like hängiven Musse-entusiast. Kung George V i England vägrade att gå på bio om det inte visades en Musse Pigg-film.

Det meddelades att drottning Mary en gång kom för sent till eftermiddagsteet (oh, my goodness!) på grund av att hon inte velat missa slutet av en välgörenhetsföreställning med Mickey's Nightmare. I Japan var Musse - enligt uppgift - den mest populära figuren näst kejsaren.

Men alla stod inte med rosor i hand. Adolf Hitlers propagandister i Tyskland lät världen veta, att Musse var "det mest eländiga ideal som kommit fram . . . möss är smutsiga".

Man kan tycka att det är egendomligt att Musse Pigg-filmerna till den milda grad kunde attrahera människor över snart sagt hela världen. Det finns inget så amerikanskt som Musse, ingen miljö så genomamerikansk som Musses.

"Mediet är budskapet," sa en gång massmediafilosofen Marshall McLuhan och måhända ligger förklaringen till Musse Piggs internationella framgång i det påståendet. Tecknad film förstås lätt av alla människor. Mussefilmernas dialog var minimal, handlingen slagkraftig och enkel att uppfatta.

Disney arbetade med karikerade djur - och djur har ingen nationalitet. Personkarakteristiken var dessutom bred och allmängiltig. Problemställningarna för Musse och hans gäng var aldrig komplicerade. På sitt rättframma sätt tycks Walt Disney ha avspeglat något av tidsandan i USA. Och detta något hade också internationell relevans.

Roy Williams, anställd i Disneykoncernen bl a som manusmedhjälpare, citerade i en intervju för några år sen följande belysande Walt Disneyuttalande:

"När du gör filmer för publik, spela aldrig över folks huvud och inte heller under det. Spela rakt ut till dem . . ."

- Var med andra ord inte för intellektuell, menade Walt, men förolämpa inte heller publikens intelligens med dumheter.

Williams, död 1976, tillhörde det gamla Disney-gardet. Han har vittnat om den fantastiska stämningen i studion på Hyperion Avenue i Hollywood under 30-talet. Själv hade han precis gått ur läroverket 1929, då han upplevde Disney-filmen The Skeleton Dance på en biograf i Los Angeles. Han blev så upptänd av vad han sett, att han omgående sökte jobb i Walt Disney Studio. Efter några korta vikariat fick han fast anställning i oktober 1930.

- Alla tyckte om varann och hjälpte varann med skämt och ideer. Vi var som ett stort, lyckligt fotbollslag med Walt som kapten. Filmerna reflekterade vår lycka.

En annan veteran, Dick Huemer, kom till Disney som filmtecknare 1933. Han ritade en del i den första Kalle Anka-filmen, Den visa lilla hönan, och sedermera även i Snövit för att senare bli regissör. Han minns pionjäråren:

- Walt lade ner ett enormt arbete på manuskripten. Han var perfektionist och hade ett sinne för historier som ingen annan. Vi arbetade alla hängivet för honom, inte bare för att vi uppskattade honom personligen utan också för att vi begrep att vi var med om något historiskt.

- Kanske hade Michelangelos lärjungar samma förnimmelse som vi: här åstadkoms något som har möjlighet att bli odödligt. Högtravande ord, men det är sant! För Walt kände man vördnad, som inför ett geni. Det är en verklig, fysisk känsla. Den vidrör en ... som elektricitet. Vi kunde känna honom komma nerför korridoren, håret reste sej formligen på våra huvuden, det stack i nacken. Så hörde man hans hostningar när han närmade sej . . .

Det vore orätt att påstå att alla trivdes hos Disney. Lönerna och arbetstiderna var oreglerade, månge av de anställda ansåg att kraven var för höga. Och kraven skärptes ytterligare allteftersom åren gick. Längre fram - sommaren 1941 - skulle Walt Disney Studio drabbas av en strejk som totals förändrade den forna sorglösa och osofistikerade andan inom företaget.

Floyd Gottfredson, en teckningsintresserad 24-åring från Kaysville, Utah, började 1930 som filmanimatör hos Disney, men kom snart att ta över den nystartade "Musse Pigg"-serien för dagspressen.

- Det var härligt att arbeta i Disney-studion på Hyperion Avenue, säger Gottfredson. Vi var som en stor familj.

Men familjekänslan försvann. När alla andra flyttade till den moderna, rymliga Burbankstudion 1939 stannade Floyd Gottfredson ensam kvar i sitt lilla krypin på det gamla studioområdet. Där satt han i mer än fyrtiofem år (!) och ritade "Musse Pigg".

30-talet var Äventyrets årtionde i alla media. Tiden hade behov av hjältar. Författare som Ernest Hemingway, filmregissörer som John Ford och Howard Hawks, serieskapare som Chester Gould ("Dick Tracy") och Lee Falk ("Mandrake" och "Fantomen") tillfredsställde behoven.

I den här vevan hamnade naturligtvis tidningarnas humorserier i skuggan av äventyrsserierna. "Musse Pigg" blev en brygga mellan det gamla och det nya: teckningsmässigt tillhörde den skämttraditionen, handlingsmässigt var den en äventyrsserie. Många som var unga på 30-talet har berättat att de läste om Musse med stort allvar och att de fann hans eskapader lika spännande som Tarzans, Dick Tracys, Buck Rogers' eller Fantomens.

Publiken lärde sej snart känna igen "Musse Piggs" tecknare på stilen, men den visste inte vem han egentligen var eller vad han hette. Serien signerades "Walt Disney". Detta faktum hade Floyd Gottfredson full förståelse för. För honom var Walt Disney inte bara en person utan också ett inarbetat varumärke. Han ansåg att läsarna bare skulle bli förvirrade om serien rubricerats "Musse Pigg av Floyd Gottfredson".

Gottfredson höll ett öga på filmerna och förändrade serien i takt med dem. Pluto och Långben tog han givetvis tacksamt emot. När Musse 1940 för första gången bar långbyxor i filmen The Whirlwind hängde Gottfredson med.

Merrill de Maris, Ted Osbourne, Dick Shaw, Webb Smith, Bill Walsh och den förutnämnde Roy Williams var några av dem som försåg Gottfredson med manus genom åren. Men han använde bara deras material som underlag för vidare fabulering. Floyd Gottfredson satte alltid sin egen omisskännliga touch på äventyren. Några restriktioner "uppifrån" utsattes han aldrig någonsin för.

Vi följde bare den allmänna regeln att inte använda våld för dess egen skull.

Gottfredson gav Musse Pigg personlighet. Han begåvade honom med bakgrund, påtagliga vänner och påtagliga fiender. Därför var det aldrig någon fara med serie-Musse när vita dukens Musse började konkurreras ut av Kalle Anka omkring 1935. I tidningarna blev Musse bara vitalare och vitalare.

Och ideerna strömmade till från alla håll. John Cromwells film "Fången på Zenda" med Douglas Fairbanks Jr låg - om än löst - till grund för "Mickey Mouse as His Royal Highness", där ett Balkan-land drivs till ruinens brant av sin slösaktiga furste, Musses dubbelgångare.

- Ett land på Balkanhalvön vägrade faktiskt att trycka episoden, berättar Gottfredson. Så man kan ju undra om den tangerade sanningen . . .

"Musse Pigg och Robinson Crusoe" samt "Musse Pigg och Aladdins lampa" är andra höjdpunkter från slutet av 30-talet. Robinson-historien är rolig bl a så tillvida att Musse i början har ett telefonsamtal med en person som knappast kan vara någon annan än Walt Disney!

Mimmi, Musses fästmö, har jag alltid uppfattat som en ganska typisk representant för 30-talets seriehjältinnor.

Från sekelskiftet och trettio år framåt var kvinnan i serierna nästan genomgående en ragata, snar att gripa till brödkaveln. Hennes utseende lämnade i allmänhet mycket övrigt att önska.

Men när äventyrsserierna kom på modet omkring 1930 började tuschpennorna forma mjukare kvinnolinjer. Kvinnan fick en alltmer framträdande roll i serierna och tecknarna utnyttjade hennes erotiska möjligheter med stor entusiasm. Ofta blev nu kvinnan en fager långbent varelse, vilken hade till enda uppgift att låta sej frälsas ur gangsternas klor i lätt sönderrivna kläder. Sådan var situationen för Blixt Gordons eviga fästmö Dale Arden, Fantomens Diana Palmer, Mandrakes Narda etc.

Även Mimmi - som i "Musse Pigg"-seriens speciella värld betraktas som en skönhet av renaste vatten - råkade illa ut. Hur ofta har hon inte kidnappats! Hur ofta har hon inte av Musse i sista stund räddats undan ett öde värre än döden! Mimmi är kanske rentav den mest skurkansatta av alla 30-talets seriedamer - kan verkligen Wilma Deering i "Buck Rogers", June Salisbury i "Brick Bradford" eller Tess Trueheart i "Dick Tracy" konkurrera? Och om serieläsarna av i dag skulle finna en antydan till "rasism" i några av historierna måste man tänka på att det handler om en förgången tids livssyn. Fördomar ändrar sej, moral och humor likaså. Vem vet hur man om femtio år kommer att se på den Musse Pigg vi känner i dag?

Sture Hegerfors
President i Svenska Serieakademin

<< Tilbaka