VärIdens mänskligaste anka

(Förord till "365 dagar med Kalle Anka", Hemmets Journal AB, Malmö, 1981)

Har ni tankt pa varför de tecknade filmerna i så hög grad handler om djur?

Den i mitt tycke bäste forklaringen till detta fenomen har getts av Walt Disney (1901&emdash;1966), själv en av de store mästarna ifråga om animerad film.

- För animatören är djur tacksammare än människor, sa Disney. Djuren är spontanare, mer fysiskt uttrycksfulla. Ta en glad hund till exempel! Den viftar pa svansen, öronen fladdrar och den skuttar upp i famnen på en. Eller också springer den lyckligt omkring i rummet, hopper upp på soffor och stolar. Och samtidigt skäller den förtjust - vilket även det är en form av fysiskt uttryck, eftersom munnen vidgas!

- En glad människa? Som jag ser det, har människan mist förmågan att ut-trycka sig fysiskt. Hon är ett offer för civilisationen, vars ideal är den oberörde mannen - pokeransiktet - och den attraktiva, oskrynklade kvin-nan; varje gest är kalkylerad. Djurets spontanitet finner man bare hos rik-tigt små barn.

Walt Disney var, minst sagt, fascinerad av djur. Men enligt den animerade filmens lager får djuren inte vara alltför realistiska - då går det inte att utvinna någon komik ur dem. Djuren måste med andra ord karikeras och - paradoxalt nog - förmänskligas!

Under pionjärdagarna omkring 1930 arbetade således Disneystudion med att så perfekt som möjligt kombinera det djuriska med det mänskliga. Walt Disney gick som alltid ytterst grundligt till väga. Till att börja med sände han sine tecknare till kvällskurser på Chouinards berömda konstskola. ("Sände" är forresten inte det rätta ordet. I själva verket körde han tecknarna till lektionerna i sin egen bil och han hämtade dem punktligt efteråt!) Snart hade Disney enrollerat två av skolans lärare, varefter lektionerna kunde hållas i studion vid Hyperion Avenue i Hollywood. Mellan 1932 och 1934 var det undervisning två kvällar i veckan med över femtio elever per kväll!

Disneys zoologiska trädgård

Vad vann man då med dessa överdådiga arrangemang?

För det första fick artisterna under organiserade former diskutera allt vad filmteckning innebär. Var och en kunde lägga fram tanker och synpunkter. Och på så vis kom man med tiden underfund med saker, som idag är självklarheter for alla professionella filmtecknare. Till exempel att det är effektivare att skapa ett snabbintryck av en kroppsrörelse än att återge den i detalj. Sak samma med den talande munnen: det är inte nödvandigt att låta filmfigurens läpper forma varje ord, varje bokstav; istället gäller det att rite läpprörelser som ger ett snabbintryck av hela repliken.

I dessa tider av pedagogik hade Walt Disney också en mindre zoologisk trädgård i studion, för att hans artister när som helst skulle kunna studera naturen direkt! (Fast detta var mindre lyckat, eftersom tecknarna blev alltför fixerade vid förebilderna och teckningarna därmed alltför verklighetstrogna. Omsider lät Disney istället ordna fram fotografier på djur i deras ursprungliga omgivningar - en åtgärd som för övrigt inspirerade honom till de famösa realistiska naturfilmerna, som började släppas ut i slutet av 1940-talet.)

Musse Pigg blev 1928 Walt Disneys genombrottsfigur. Succén tycktes fullständig. Men den framsynte Disney upptäckte ganska snart att musen och dess anhang hade sina begränsningar. Musse var snäll och vänlig. Hans ärkefiende, Svarte-Petter, var överdrivet grym. Mimmi var blott och bart en staffagefigur. Hon, liksom kon Klarabella och hästen Klasse, saknade utpräglad personlighet. Det behövdes kompletterande och nyanserande karaktärer. Disney funderade. Den där namnlösa, arbetsskygga ankan - den som hade haft en obetydlig biroll i kortfilmen Den kloka lilla hönan - kunde kanske bIi något?

Den koleriska ankan

Året var 1934. Walt Disney satte sina nu synnerligen välutbildade tecknare på att utveckla och förbättra den långnäbbade birollsankan. Resultatet blev - naturligtvis - Kalle Anka, en skapelse som Disney så småningom skulle karakterisera så här:

Hans fysiska uttrycksförmåga är nästan maximal, han kommer mycket nära idealet för en animatör. Se på den breda, expressiva munnen och de stora, stirrande ögonen! Se pa den vridbara halsen och den ordentliga, rörliga bakdelen!

Med Kalle Anka hade Walt Disney fått en figur som kunde bli omåttligt förbaskad. I filmen The Orphan's Benefit (Kalle Anka som skådespelare) kom denna Kalles talang till synes för första gången. Musse kallar ut honom på en teaterscen för att underhålla en skara föräldralösa barn. Kalle envisas med att läsa oskyldiga barnverser för det vildsinta auditoriet. Tomater och andra grönsaker börjar vine omkring honom och Kalle exploderar i ett fullkomligt grandiost vredesutbrott.

Det stod därmed klart att Disney och hans medarbetare hade konstruerat sin första riktigt komiska figur. Kalle Anka är en djurkarikatyr med många mänskliga egenskaper. Han blev den kanske mest lyckade konsekvensen av kursverksamheten i studion på Hyperion Avenue.

Till skillnad från Musse och de andra tidigare Disneygestalterna framstår Kalle som den perfekte filmclownen. Han ä- som Bob Thomas mycket riktigt anmärker i sin bok The Art of Animation - "den mångsidigaste av Disneys figurer och han ken spela alla roller utom gentleman eller dåre". Kalle fick en egen kortfilmsserie 1937 och det visade sig att han utan svårighet kunde placeras i alla sorters roliga situationer. (Och han är den ende av Disneys djurstjärnor som fått förtroendet att spela med i fyra långfilmer dessutom.)

Anktecknare Taliaferro

Det finns inga uppgifter om en viss Charles Alfred Taliaferro deltog i de här så omtalade kvällskurserna hos Disney 1932-34. Omöjligt är det inte. Han anställdes nämligen i studion - som assistenttecknare på filmsidan - den 5. januari 1931.

Al (alla som heter Alfred i USA får finna sig i att kallas Al) Taliaferro skulle komma att få en ofantlig betydelse i samband med Kalle Anka. Bland annat försåg han vår ankvän med uppfattbara repliker. Det är ju faktiskt så att Kalles filmröst är mycket otydlig. Och even om hans prat mestadels består av alldagliga fraser, är det mange i biosalongerna som aldrig fatter vad han säger. Al Taliaferro blev 1936 tecknare av den första tidningsserien om Kalle Anka. Han dechiffrerade Kalles suddiga snack och förde in det i prydliga pratbubblor.

Innan han utförde denna välgärning, hade Al den 29 augusti 1905 sett dagens ljus i Montrose, Colorado. Han hade dessutom vuxit upp och gått i läroverk i den förträffliga kaliforniska staden Glendale. Efter avslutad skolgång hade han arbetat som formgivare i en elfirma och studerat teckning vid California Art Institute samt per korrespondens.

Hos Disney fick Taliaferro ett tag tuscha Floyd Gottfredsons dagspressserie om Musse Pigg. Därpå - från och med april 1932 - sysslade han med Walt Disneys tidningsserier på heltid. (Många av kortfilmerna förvandlades till serier.) När Kalle Anka någon gång 1936 ansågs mogen för en alldeles egen serie i pressen, blev Al Taliaferro den ansvarige. Söndagen den 30 augusti 1936 var det så dags!

I det första avsnittet konfronterar en sängliggande Kalle med en retsam mygga. Han grips givetvis av ursinne, störtar iväg efter sitt gevär och sin jaktdräkt och sålunda utstyrd finner han myggan på spegeln - BAM! Ett jättehål i väggen blir följden. Men även den irriterande myggan stryker med - varför Kalle lugnt och belåtet insomnar.

Se själva, förresten! I den här boken hitter ni Taliaferros extraordinära inledningsavsnitt och ni ken avnjuta ytterligare 364 av Kalles söndagsaventyr - i kronologisk ordning - fram till 1945!

Celebriteten Kalle Anka

Även som tidningsseriefigur blev Kalle Anka som bekant en celebritet. Det är spännande att följa hans utveckling. För den seriehistoriskt intresserade finns det många korn att plocka i den här volymen. Man konstaterar exempelvis att Kalle till en början mest umgås med Pluto, Klarabella och Musses brorsöner. Ordentlig rotation på händelserna blir det den 17 oktober 1937, när Tjatte, Knatte och Fnatte dyker upp. Denna trio stannar dock icke för alltid, upptacker man förvånat. Nej, den 21 november återsander Kalle gossarna till kusin Della och sedan kommer de inte tillbaka förrän i februari 1940.

I motsats till den egensinnige Carl Bark's serietidningsserie om Kalle (som började 1943), rör sig Al Taliaferros variant - söndag som vardag - i ett idylliskt och förnöjsamt medelklassamhälle. Taliaferros Kalle gör inga vidlyftiga resor, svårigheterna som tornar upp sig omkring honom är trots allt bagatellartade.

Någon enstaka gång skymtar verkligheten fram. Under andra världskrigets dagar drar Kalle på fisketur upp en nazitorped; i samma veva öppnar han ett ändringsskradderi vägg i vägg med värvningskontoret. Men för det mesta är Taliaferros "Kalle Anka" oberörd av tiden och de store yttre händelserna. Serien bygger på huvudpersonens otur med allehanda uppfinningar, hans hetsiga temperament och knattarnas busighet.

A1 Taliaferro, som periodvis hade manushjälp av en herre vid namn Bob Karp, höll på med "Kalle Anka" fram till sin död den 3 februari 1969. Vilket alltså innebär att han ritade serier for Disney i nästan fyrtio år. Fantastiskt!

Sture Hegerfors
President i Svenska Serieakademin

<< Tilbaka